Min värld, som ända tills i fjol kunde liknas vid att bo i ett hyggligt hus, visade sig vara ett hus uppfört på lös grund, ett världshus som långsamt började rasa ihop. Mormors livshistoria och upptäckten av vem som var min riktiga morfar åstadkom de första sprickorna i grunden. Med mammas dagböcker blev sprickorna större och huset sjönk ihop så mycket att fönsterbågarna inte längre kunde hålla fönstren på plats. De föll ur och krossades, ett efter ett. Det blev kallt. Det blåste rätt igenom huset. Jag skar mig på glas och blev blodig. Då försökte jag täta hålen och lyckades, ännu ett litet tag, hålla kvar illusionen om att världshuset var beboeligt. I denna brutala berättelse om tre generationer kvinnor tar de frånvarande männen stor plats. Sonja Nordenswan beskriver ömsint och med återhållna känslor kvinnornas utsatta situation. Skildringen omspänner fem decennier, från sent femtiotal fram till i dag.