"Jag har börjat tro, nu tror jag, att jag har insett att det som känns bäst i mig, det som är tryggast, är det som är det värsta, det farligaste; att just där i mig bor det mest onda i mig; där, här, i den blindaste fläck som finns i mig: längst inne i mig." Bo i ett hus som ligger i mörkret är en diktsamling om det farliga i att söka trygghet, i att bygga ett bo att bo i. Boken inleds med en lång självransakande dikt som utspelar sig dagarna efter att det högerradikala partiet Sannfinländarna i riksdagsvalet våren 2019 nästan fick 20 procent av rösterna. Frågor som ställs är bland annat ”vad är det att höra hemma” och ”vem hör hemma här”? Och kan det vara så att ju större trygghet vi söker för oss själva desto större otrygghet skapar vi för andra? I slutet av boken finns en personlig och vindlande essä i vilken bland annat Kafkas novell Boet har en framträdande roll. Peter Mickwitz övertygelse är att litteraturens uppgift är att riva, skaka, söndra - ”vara yxan för det frusna havet inom oss” - inte att bygga bon, inte vara en trygg plats.